Leptospiros hos hundar – de 10 vanligaste symtomen

Leptospiros hos hundar, även kallad Weils sjukdom eller Stuttgarts hundepidemi, är en infektionssjukdom som orsakas av bakterier. De så kallade leptospirerna är bakteriestammar som förekommer i över 20 arter med mer än 200 understammar över hela världen. Smittämnena kommer oftast in i hundens kropp via urinen från vilda djur. Sjukdomen förekommer visserligen oftast i tropiska och subtropiska områden och sprids framför allt där människor och djur lever tätt samlade under dåliga hygieniska förhållanden. Men den har nu också gjort sitt intåg i Centraleuropa. Här får du veta hur du känner igen en infektion och hur du kan skydda din hund på ett effektivt sätt.

Det är inte bara hundar som kan drabbas av leptospiros, utan även råttor, möss och hamstrar smittas ofta. Gnagarna uppvisar dock inga symtom själva, utan fungerar endast som smittspridare. De spiralformade bakterierna kan överföras till hundar, grisar, nötkreatur eller människor via värddjurets urin. De motståndskraftiga organismerna kan överleva även utan värd om de har en fuktig och varm miljö.

De förekommer därför särskilt ofta hos oss på sommaren och tidig höst i pölar och grunda vattendrag.

På grund av smittorisken för människor och den höga spridningsrisken måste leptospiros hos hundar behandlas omedelbart. I Tyskland finns en namngiven anmälningsplikt för smittade människor enligt infektionsskyddslagen. Även om du misstänker leptospiros hos din hund måste du omedelbart informera veterinären, som sedan underrättar den ansvariga veterinärmyndigheten.

När patogenerna har kommit in i hundens organism sprids de först i blodet. Kroppen bildar antikroppar som driver bort bakterierna från blodomloppet, varför de sedan bosätter sig i organen. De angriper till exempel levern, mjälten, lymfkörtlarna och njurarna innan de återigen bekämpas av antikroppar.

I sjukdomens fortskridande förlopp finns vissa stammar kvar endast i ögonen och njurarna, där de kan orsaka irreparabla skador.

Andra arter angriper däremot främst levern eller lungorna. Typiska tecken på leptospiros är svåra att fastställa på grund av de många olika serotyperna. Alla kan inledningsvis uppvisa ospecifika symtom, såsom:

• Aptitlöshet
• kräkningar
• och feber uppträder.

Om leptospirosen fortskrider kan djuren bli apatiska och svaga och drabbas av blödningar eller muskeltremor. Även mag-tarminflammationer med blodig avföring är en möjlig följd. I vissa fall visar sig en njurinflammation i form av ständig urinförlust, och om lungorna är drabbade kan blodig hosta och andnöd uppstå.

Människor kan smittas av leptospiros via små hudskador eller slemhinnor när de kommer i kontakt med urin från infekterade djur. Vissa yrkesgrupper, såsom djurskötare, slaktare och kloakarbetare, eller även vattensportutövare, är särskilt utsatta. Om din hund är infekterad ska du dock inte drabbas av panik.

Om du inte låter din fyrbenta vän slicka dig och skyddar dig med handskar när du behandlar sår, kan du nästan helt utesluta risken.

Hos människor kan något andra symtom på leptospiros uppträda än hos hundar. Efter en inkubationstid på fem dagar till två veckor yttrar sig sjukdomen genom frossa, huvudvärk, ledvärk och feber.

I nästa fas märks leptospiros i organen, och symtomen kan till exempel vara gulsot, blodig urin eller minskad urinproduktion. En fortskridande sjukdom kan också leda till störningar i mag-tarmkanalen, hemostas (blodstockningar) och hjärnhinneinflammation.

Vid leptospiros hos hundar visar ett blodprov under de första åtta dagarna förändringar, såsom färre blodplättar och fler vita blodkroppar än hos friska djur. Eftersom dessa avvikelser också kan tyda på många andra sjukdomar kan en säker diagnos endast ställas genom ett antikroppstest.

Ofta används mikroagglutinationstestet, som på grund av sin felbenägenhet i ett tidigt skede bör utföras minst två gånger.

Om det upprepas två till fyra veckor efter det första testet är slutresultatet tillförlitligt. Ett positivt testresultat innebär dock endast att hunden är eller har varit infekterad eller har vaccinerats mot leptospiros. Endast särskilda undersökningar av organen kan ge information om infektioner i enskilda delar av kroppen.

Leptospiros hos hundar måste behandlas med antibiotika, till exempel med bredspektrumantibiotikumet Doxyclyclin, som ges under 14 dagar. Den vidare behandlingen beror på vilka organ som redan är drabbade. Vid njurskador kan dialys vara nödvändigt, och vid blödningar i lungorna kan syrebehandling hjälpa.

Om leptospiros hos hundar behandlas i ett tidigt skede, innan allvarliga organskador har uppstått, överlever mer än 50 % av djuren sjukdomen.

Ju längre sjukdomen har fortskridit, desto mindre är överlevnadschanserna. Smittan är särskilt farlig för unga hundar, eftersom leptospiros ofta är allvarligare hos valpar än hos vuxna hundar. Vissa djur får kvarstående lever- eller njurskador även efter att de har tillfrisknat.

Det finns sedan länge ett vaccin mot vissa typer av leptospirer, nämligen Canicola och Icterohaemorrhagica. Följaktligen hör dessa tidigare utbredda varianter idag inte längre till de vanligaste. Istället förekommer nu Australis och Grippotyphosa särskilt ofta. Sedan 2013 är ett nytt vaccin godkänt i Tyskland som skyddar hunden mot alla fyra nämnda underarter. Vaccinationen ger dock inte fullständigt skydd mot alla patogener.

Vaccinationen kan påbörjas hos valpar i åttonde levnadsveckan, därefter upprepas den två gånger med fyra veckors mellanrum och därefter årligen.

Även för vuxna hundar som ännu inte är vaccinerade följer grundimmuniseringen detta förfarande. Vuxna hundar som redan har skyddats med den tidigare vaccinen behöver en grundimmunisering med den nya substansen. För detta krävs en uppfriskningsdos fyra till sex veckor efter den första vaccinationen. För varaktigt skydd måste vaccinationen sedan upprepas en gång om året. Eftersom den största infektionsrisken i våra breddgrader finns under hösten, rekommenderas det att vaccinationen utförs varje sommar.

Naturmedicinen känner till olika globuli som lindrar besvären hos en hund som drabbats av leptospiros. Vid svår diarré rekommenderas till exempel Arsenicum album, som förutom matsmältningen även ska stödja hjärtat, nerverna, huden och andningen. Mot svaghet och skakningar används Phosphorus, som också hjälper mot halsinflammationer och andra luftvägssjukdomar samt yrsel och cirkulationssvaghet.

En allroundprodukt är svartkumminolja, som inte bara har en antibakteriell effekt, utan också stärker immunförsvaret hos både människor och hundar.

Om du ger din hund några droppar olja i maten och dricksvattnet varje dag hjälper du hans kropp att bekämpa bakterier och håller dessutom maten och vattnet fräscht längre. Oljan hindrar nämligen parasiter från att föröka sig. Dessutom har svartkumminolja en balanserande effekt på matsmältningskanalen, vilket gör den särskilt lämplig för att mildra efterverkningarna av antibiotikabehandling. När alla bakterier i matsmältningskanalen har dödats måste de önskvärda kulturerna åter etablera sig och föröka sig i tarmen. Här kan du hjälpa din hund ytterligare med probiotiska livsmedel eller kosttillskott.

För att undvika att din fyrbenta vän kommer i kontakt med smittämnen, vänj honom från tidig ålder att inte dricka ur pölar. Se till att han inte badar i stillastående vatten, särskilt under sensommaren och hösten. För att inte smittas av din hund bör du använda handskar när du städar upp efter den och tvätta händerna noggrant efter beröring. Även om du själv är frisk bör du hålla små barn, äldre och sjuka personer med svagt immunförsvar borta från din hund.