Valpsjuka hos hundar – de 9 vanligaste symptomen!

Valpsjuka hos hundar förekommer fortfarande, ibland även i större utsträckning. Hundägare bör sätta sig in i ämnet, eftersom viruset inte är ofarligt. Smittspridning kan dock förhindras.

Hundar vaccineras numera mot valpsjuka (lat. canine distemper). Vaccinationen infördes omkring 1960. Tidigare var valpsjuka den virusinfektion som orsakade flest dödsfall bland hundar. Alla hundägare rekommenderas att vaccinera sina hundar.

Chanserna till en framgångsrik behandling är idag betydligt större än för några decennier sedan, men vid otillräckligt vaccinationsskydd och bristande immunisering av vissa populationer (raser, regionalt hållna hundar) kan det fortfarande uppstå en epidemi med mycket hög dödlighet.

En sådan epidemi inträffade i Finland mellan 1994 och 1995. Flera hundra hundar dog. Spridningen av valpsjuka stoppades genom vaccination. Efter att ~70 % av alla valpar i den drabbade regionen hade vaccinerats och därmed uppnått så kallad flockimmunitet, avstannade epidemin.

Sjukdomen orsakas av valpsjuka-viruset och är mycket smittsam. Den drabbar hundar och hundliknande djur. Valpsjuka-viruset är ett RNA-virus (Paraymyxvirus) som liknar mässlingviruset. Även huskatter kan smittas, men de visar inga symtom. På grund av denna möjlighet jämställs ibland (felaktigt) valpsjuka med kattpest (panleukopeni). Den senare är också känd som kattpest eller kattpest. Förutom den missvisande benämningen har den dock ingenting att göra med valpsjuka hos hundar.

Dess patogen liknar snarare parvoviruset, som drabbar hundar och andra arter och orsakar ringformig röda hund.

Praktiskt taget alla hundägare har hört talas om valpsjuka hos hundar, men de antar felaktigt att den är sällsynt eller inte förekommer alls i Tyskland och hela D.A.CH.-området, eller till och med att den är utrotad. Det stämmer absolut inte. I detta land är vaccinerade hundar säkra från sjukdomen, som ändå drabbar många hundliknande vilda djur. Dessa inkluderar:

• Illrar
• Rävar
• Mårdar
• Vesslor
• Vargar
• Iltar
• Träd- och stenmårdar
• Grävling
• Mårdhund
• Fiskutter
• Tvättbjörn

Hunden kan smittas av sekret och exkrementer som dessa djur lämnar efter sig i naturen. De nämnda arterna är typiska för Centraleuropa. I andra delar av världen räknas även prärievargar, dingos och schakaler till hunddjuren.

Eftersom inte alla hundar vaccineras och infektionen förekommer bland hunddjuren, förekommer valpsjuka hos hundar även i Tyskland och Centraleuropa vid kontakt med vilda djur.

Man misstänker att orsakerna är den ökande vaccinationströttheten hos ägarna och den ökade importen av djur utan vaccinationsskydd. Kontakten med vilda djur ökar också.

Dessa konfronteras alltmer med förlusten av livsmiljöer som människan och hennes hundar tar i anspråk. Samtidigt skapar nya grönområden och åkermarker ett attraktivt födotillgång för de vilda djuren.

Tack vare sin snabba anpassningsförmåga närmar de sig människans livsmiljö. De bär på viruset, som är farligt för ovaccinerade hundar. I princip kan alla djur i alla åldrar smittas. Följande fyra grupper är dock särskilt drabbade:

• #1 Valpar som smittas av viruset under moderns dräktighet eller under de första månaderna av livet
• #2 Gamla och sjuka djur som på grund av sin svaghet är mer mottagliga för virusinfektioner
• #3 Jakthundar som har mer kontakt med vilda djur
• #4 Djur utan vaccinationsskydd

Vilda djur som bär på viruset kan under inga omständigheter utrotas. Det förbjuds av djurskyddslagstiftningen. Därför måste hundägare känna till riskerna med sjukdomen och skydda sina fyrbenta vänner genom vaccination och andra åtgärder.

Valpsjuka hos hundar överförs genom sekret och exkrementer, det vill säga genom kroppsvätskor som näss- och ögonsekret, saliv, avföring och urin. Djuren slickar varandra, nyser på varandra eller får i sig viruset via förorenat vatten och ibland även via föda. Smittspridning via föremål är relativt sällsynt. Ett exempel är en matskål utomhus som först ett infekterat vilt djur och sedan hunden äter ur.

En sådan smittspridning är endast sannolik vid hög virusbelastning, det vill säga om ett vilt djur är mycket starkt infekterat och det går mycket kort tid mellan de två ätstillfällena.

Indirekt smittspridning via kläder eller ägarnas händer är också mycket osannolik. Staupevirus är i sig inte särskilt motståndskraftiga, vilket är den goda nyheten. De överlever bara kort tid utan värd. Enligt relevant forskning överlever de enligt följande:

• vid direkt solljus utomhus: maximalt 14 timmar
• på kläder: endast vid mycket hög virusbelastning över 24 timmar
• på händerna: inte alls efter noggrann handtvätt eller desinfektion
• vid värme: efter uppvärmning över 56 °C dör viruset efter 30 minuter
• vid kyla: dör inte, inte ens vid djup frost – patogenen överlever i flera år

För att kunna känna igen valpsjuka är det viktigt att känna till de möjliga sjukdomsförloppen. Efter infektionen sprider sig viruset i mjälten, benmärgen och lymfkörtlarna. De första symptomen på valpsjuka uppträder efter tre till sju dagar. Infektionsförloppet är i princip cykliskt. Det varar mellan en vecka och några månader. Förloppet kan variera mycket. I den akuta formen utsöndrar djuret valpsjukevirus från och med den femte dagen. Dessa verkar i den intestinala formen främst i matsmältningskanalen. Följande symptom på valpsjuka kan observeras:

• en till två dagar feber upp till 40 °C
• Diarré
• Kräkningar
• Aptitlöshet
• Klar flytning från näsa och ögon

Vid den respiratoriska formen drabbar sjukdomen andningsvägarna. Symptomen på valpsjuka är nu:

• varigt och delvis blodigt sekret från näsan och ögonen
• hosta
• bronkit eller till och med lunginflammation

Valpsjuka kan leda till följdsjukdomar som svaghet, uttorkning, konjunktivit (i värsta fall blindhet) och slemhinneinfektioner. Slemhinnorna kan då inte längre motstå bakterier på rätt sätt. Om ägaren fortfarande inte känner igen valpsjuka och går till veterinären, angriper sjukdomen nervsystemet. Denna neurologiska form av valpsjuka hos hundar kan leda till nervinflammation och hjärnhinneinflammation, personlighetsförändringar, kramper, tvångsrörelser (valpsjuka-tics) och nervförlamning.

Dessutom finns det också en kutan form av valpsjuka hos hundar, som påverkar huden.

Den känns igen på hudförändringar på hundens nos. Huden på tassarna kan bli överdrivet förhårdnad (hard pad disease). Dessutom kan man se fåror, sprickor, pustler och blåsor över hela huden. De syns på de hårlösa ställena, det vill säga på insidan av öronen och låren. Hos unga djur uppstår defekter i tandemaljen.

Diagnosen av valpsjuka hos hundar måste ställas kliniskt. Efter en misstänkt diagnos av valpsjuka utförs immunologiska tester av ett slemhinneprov och, om nödvändigt, av urin- och blodprover.

När veterinärer behandlar valpsjuka begränsar de först symtomen. Hunden måste också återfå sin styrka. Detta för att förhindra sekundära infektioner av bakterier, som kan vara lika farliga som valpsjuka-viruset. Viruset kan bekämpas i kroppen tills den har byggt upp ett flexibelt immunförsvar. Vid svårare fall kommer veterinären att föreslå inläggning på klinik för behandling av valpsjuka.

Fyrbenta djur bör inte ströva fritt genom skogen och markerna. Där kan de hitta rester efter andra vilda djur som eventuellt är smittade. Det bästa skyddet mot valpsjuka är naturligtvis en skyddsvaccination.